Från enorma knölvalar till iögonfallande späckhuggare – läs mer om de olika valarterna i Norge och Arktis.
Stå längs Norges kust och titta ut över ikoniska vyer med röda fiskarstugor, snötäckta fjäll, vidsträckta himlar antingen upplysta av midnattssolen eller mörklagda av polarnatten – och förstås havet. Tänk dig att det under vågorna finns en annan värld, fylld av fascinerande varelser.
Vattnen utanför Norge och Svalbard är några av de artrikaste livsmiljöerna för valar på jorden, och valar har varit en del av livet längs kusten här i tusentals år. Lär dig mer om valar i Norge och Arktis: vilka arter som lever här, varför de kommer hit och hur de överlever.
Om du vill öka dina chanser att se valar på en Hurtigruten-resa, så beskriver vår guide valskådning i Norge var och när du har bäst chans.
Valar är en stor och mångsidig grupp av havsdäggdjur som förekommer i världens alla hav.
Valar är däggdjur som föder levande ungar och behöver luft för att andas, precis som vi. Men eftersom de tillbringar större delen av tiden under vattnet har valar en mycket praktisk egenskap – ett blåshål som hjälper dem att andas in och ut enkelt vid vattenytan.
Som tur är, för då har vi större chans att få syn på valar när de kommer upp till ytan för att hämta luft!
Det finns två typer av valar: bardvalar och tandvalar.
I bardvalar ingår bland annat knölval, vikval, sillval, grönlandsval och blåval. De kännetecknas av barderna i munnen, keratinplattor som används för att filtrera krill och småfisk ur vattnet som föda.
I tandvalar ingår bland annat späckhuggare, narvalar, tumlare och delfiner samt grindvalar, vitvalar och kaskeloter. Späckhuggare och grindvalar tillhör tekniskt sett delfinfamiljen, men de räknas alla som tandvalar. Tandvalar är oftast mindre än sina släktingar bardvalarna och jagar byten som bläckfisk med hjälp av ekolokalisering.
Storlek: Upp till 16 meter lång och väger upp till 40 ton.
Föda: Krill och små stimfiskar som sill.
Knölvalen är en musikalisk val som gärna stänker vatten; den hoppar ofta upp ur vattnet eller slår med sina bröstfenor och stjärtfenan mot havsytan, och hanarna ger ifrån sig komplexa sånger som kan höras över stora avstånd.
Storlek: Vanligtvis 5–8 meter lång och väger upp till 6 ton.
Föda: Fisk, sälar, sjöfåglar och andra marina däggdjur.
Späckhuggare är mycket uppfinningsrika jägare som samarbetar i familjegrupper för att fånga byten. Varje flock har unika läten, och olika familjer kan till och med ha distinkta dialekter.
Storlek: Upp till 17 meter lång och väger upp till 57 ton.
Föda: Främst bläckfisk, inklusive jättebläckfisk.
Som mästare i djupet kan kaskeloter dyka ner till 2 000 meter i jakten på bläckfisk. För att navigera och jaga avger kaskeloter höga klickande ljud, som hör till de högsta ljuden som något djur kan frambringa.
Storlek: Vanligtvis 7–9 meter lång och väger upp till 10 ton.
Föda: Småfisk, krill och plankton.
Vikvalarna är snabba och svårfångade och de minsta medlemmarna i familjen bardvalar. De hör till de vanligast förekommande bardvalarna och förekommer i alla världens hav.
Storlek: Upp till 25 meter lång och väger upp till 80 ton.
Föda: Krill, småfisk och bläckfisk.
Sillvalen är världens näst största val, strax efter blåvalen. De kan kommunicera på frekvenser som är ohörbara för det mänskliga örat, och deras parningsläten kan höras på över 30 kilometers avstånd.
Storlek: Upp till 30 meter lång och väger mer än 150 ton.
Föda: Nästan uteslutande krill.
Blåvalen är det största djur som någonsin har levt. Trots sin enorma storlek livnär den sig främst på små krill, genom att svälja stora mängder vatten och filtrera det genom sina barder.
Storlek: Upp till 7 meter lång och kan väga upp till 3 ton.
Föda: Främst bläckfisk.
Precis som späckhuggaren är grindvalen inte alls en val – den är en delfin, som känns igen på sitt runda, knubbiga huvud och sina långa bröstfenor. Grindvalar är sociala varelser som kan leva i flockar med upp till 100 andra individer.
Storlek: Blir vanligtvis 3,5 till 5,5 meter långa och väger cirka 1,5 ton.
Föda: Fisk, kräftdjur och ryggradslösa djur som lever på havsbotten.
Vitvalar brukar kallas ”havets kanariefågel” på grund av sina läten och avger en hel rad av kvittrande ljud, visslingar och klickningar. De är mindre än de flesta valar, har en rundad panna och (hos vuxna) en iögonfallande vit kropp.
Storlek: Vanligtvis 4–5 m långa, exklusive huggtanden.
Föda: Hälleflundra, torsk, bläckfisk och räkor.
Narvalar är anpassade till livet under den arktiska havsisen och är exceptionella djupdykare, ibland ner till över 2 000 m. De är kända för sin långa, spiralvridna huggtand som har otroliga sensoriska förmågor.
Norge är perfekt beläget för att locka många valarter, vissa året runt och andra beroende på säsong.
Varma vattenströmmar från Golfströmmen möter kallt arktiskt vatten, vilket skapar perfekta förhållanden för plankton och andra födokällor, såsom sill, att frodas. Detta resulterar i en rik näringskedja för allt liv i havet, där valar och delfiner befinner sig högst upp.
De norra regionerna av Norges kust har den högsta koncentrationen av valar, särskilt Alta, Tromsø, Vesterålen och Svalbard. Stora stim av norsk vårlekande sill övervintrar i fjordarna nära Alta och Tromsø, vilket lockar till sig späckhuggare och knölvalar.
Vid Andenes i Vesterålen sjunker havsbotten brant på grund av en avsats i kontinentalsockeln, vilket innebär att kaskeloter kan dyka djupt för att jaga sitt favoritbyte: jättebläckfisk.
Vattnen kring Svalbard är en viktig livsmiljö för arktiska valar, såsom vitval och narval, men lockar även andra arter (bland annat blåval) under sommarmånaderna när det finns rikligt med krill och andra födokällor.
Som man kan förvänta sig jagar valar på olika sätt beroende på art, men det finns likheter inom varje grupp (bardvalar eller tandvalar).
Knölvalar är bardvalar, så de slukar krill eller småfisk i en enda tugga eller använder en bubbelnätsteknik som är ett sätt för knölvalarna att samarbeta för att få mat. De simmar under ett fiskstim medan de blåser bubblor, vilket skapar ett stigande ”nät” av luft som fångar in bytet strax under ytan. Varje val kan sedan simma upp och svälja en stor mängd fisk på en gång.
Späckhuggare är tandvalar, så de spårar och jagar större byten som fisk, sälar och till och med andra valar. Späckhuggare i Norge livnär sig vanligtvis på sill och använder sig av s.k. ”karuselljakt” för att driva samman sillen till en tät klunga, innan de bedövar dem med svansslag och skopar upp de omtöcknade fiskarna.
Kaskeloter, de största av tandvalarna, använder ekolokalisering för att jaga bläckfisk på djup ned till 2 000 m.
De flesta valar som påträffas i norska vatten är besökare som utnyttjar de födokällor som vår långa och rikliga kustlinje har att erbjuda.
Knölvalar vandrar från tropiska fortplantningsområden till Nordnorges rika födovatten på vintern mellan november och januari för att frossa på sillbestånden. Späckhuggare gör detsamma men tenderar att simma längre in i de norska fjordarna för att följa efter sillbestånden.
Sillvalar, vikvalar och till och med blåvalar kommer till Nordnorge (främst vattnen nära Svalbard) under sommarmånaderna för att äta av den ökade tillgången till föda.
Kaskeloter finns året runt i Andenes, men de är ändå en vandrande art. Hanarna vandrar norrut för att äta, medan honorna och deras ungar stannar kvar i valarnas tropiska fortplantningsområden.
Ett vattensprut i fjärran. En grå skymt ovanför vågorna. Även den minsta glimt av en val kan väcka stor spänning. Vissa beteenden hos valar, såsom att blåsa ut luft eller s.k. ”spyhopping”, får valarna att komma upp till ytan – och därmed närmare oss.
Valar och delfiner måste återvända till ytan för att blåsa ut och andas in luft. Formen och vinkeln varierar beroende på art, och knölvalar kan producera synliga vattensprut upp till 4 meter höga.
Kaskelotter sprutar ut luft och vatten i en vinkel på 45 grader, eftersom deras blåshål sitter på vänster framsida av huvudet.
Inte alla valar har en ryggfena, men de som har det går lätt att känna igen. Till exempel den höga, raka fenan hos en han-späckhuggare jämfört med den lilla, krokiga fenan hos en vikval.
Varje val har en stjärtfena utformad för att hjälpa dem simma framåt. Knölvalarnas stjärtfenemönster är unika, som ett fingeravtryck, och används av forskare för att identifiera individer.
Andra unika beteenden hos valar är bland annat att hoppa upp ur vattnet, vilket knölvalar gör, eller ”spyhopping”, där valar och delfiner sticker upp huvudet vertikalt ur vattnet för att upptäcka byten eller titta sig omkring.
Norska kusten är en av de bästa platserna i världen för valskådning – vilket gör våra fartyg till perfekta utsiktsplatser för att se dessa majestätiska djur i sin naturliga miljö.
Bergen – Kirkenes – Bergen (Rundresa)
Den klassiska kustresan längs norska kusten – förbinder fjordar, städer och människor sedan 1893
Bergen – Kirkenes (Norrgående)
Den norrgående sträckan av vår klassiska kustresa, från Bergen till arktiska Norge
Kirkenes – Bergen (Sydgående)
Den sydgående sträckan av vår klassiska kustresa, där vi utforskar vackra ögrupper och fjordlandskap.
Bergen - Svalbard - Bergen (Rundresa)
Arktisk all inclusive-kryssning till Svalbard och tillbaka med fjordar, djurliv och midnattssol
I århundraden har valarna varit en integrerad del av den norska kustkulturen och fungerat som inspirationskälla för samhällen som levde vid havet.
I fornnordisk folktro och maritima traditioner sågs valar som ett omen, både goda och dåliga, där möten med valar kunde påverka väderförhållanden eller fiskelyckan.
Under den industriella valfångstperioden på 1800-talet jagades valar som en källa till mat och olja. På grund av den höga förekomsten av valar i Norges vatten blev landet en betydande valfångstnation och många valar dödades.
Idag har Norges förhållande till valar snarare förskjutits mot bevarande och forskning. Forskare övervakar valbestånden, migrationsvägar och födobeteende med hjälp av tekniker som fotoidentifiering, satellitmärkning och akustiska undersökningar för att bättre förstå valar och delfiner. Denna forskning hjälper forskare att följa valbeståndens hälsa och de föränderliga marina ekosystem de är beroende av.
Ja, valar är däggdjur precis som vi. De föder och diar sina ungar.
Båda! Späckhuggare är de största medlemmarna i delfinfamiljen, som tillhör kategorin tandvalar.
Den största av dem alla är blåvalen och den har observerats i vattnen runt Svalbard.
Valars livslängd beror på arten och kan variera från 40 till över 200 år. Grönlandsvalen, som kan leva över 200 år, är det däggdjur som lever längst på jorden.
Knölvalar är kända för sina spektakulära språng ur vattnet. Forskare vet inte exakt varför men antar att det finns många olika skäl, som kommunikation med andra valar, för att skaka av sig havstulpaner och parasiter, eller helt enkelt för nöjes skull.
För att äta. Knölvalar och späckhuggare är två av de valarter som drar nytta av det ökade sillbeståndet i Nordnorge under vintermånaderna.
Tekniskt sett, ja. Fjordarna runt Andenes i Nordnorge är populära platser för valskådning.
Ja. Den minsta av bardvalarna, vikvalen, kan ses i Nordsjöns vatten. Där finns också delfiner och tumlare.
Valar använder en fascinerande sovteknik kallad unihemisfärisk långsamvågssömn. En process där ena hjärnhalvan är aktiv medan den andra vilar. Den aktiva halvan ser till att valen kan andas och vara medveten om sin omgivning.
Vissa av de valar som lever i norska vatten är utrotningshotade eller hotade. Blåval, sillval och kaskelot klassas som utrotningshotade, medan knölval klassas som sårbara. De största hoten mot valpopulationerna är kollisioner med fartyg, bullerföroreningar i havet, överfiske och klimatförändringar.
Få erbjudanden och spännande nyheter direkt i din inkorg.
