Berättelsen bakom Pepperkakebyen

Skriven av Emma Fast-Field

Det första jag lägger märke till i Pepperkakebyen är dofterna med toner av gran och julens många kryddor. Sedan kommer ljuset.

Mitt i Pepperkakebyen finns ett stort rum, upplyst med ett blått sken som påminner om polarnätterna. Och inuti byggnaderna av pepparkakor gnistrar änglaljus. Från godisklädda hus i de allra yngstas ögonhöjd till kyrktorn som nästan når taket. Pepparkaksbyggnaderna fyller bergssidorna i miniatyr och fortsätter ut till de omgivande korridorerna. Ett modelltåg tuffar fram genom vinterlandskapet, julmusik spelar i högtalarna och en fullmåne hänger i ett hörn av rummet.

Jag tänker på hur otroligt mycket arbete detta måste ha krävt.

Mannen bakom Pepperkakebyen heter Steinar Kristoffersen. I början av nittiotalet, när han arbetade som marknadschef för shoppingcentrumet Galleria, fick han i uppdrag att ta fram idéer för en ny julaktivitet i centrala Bergen: ”Vår första pepparkaksstad byggdes 1991”, berättar han på sitt sakliga vis.

Pepperkakebyen är, och har alltid varit, ett projekt som engagerar hela samhället. ”Vi började med dagis och skolor, olika familjer, företag och organisationer”, säger Steinar. ”Nu vill alla vara med och göra sina egna pepparkakshus.” För några år sedan skapade till exempel intagna på Bergens kvinnofängelse sitt drömfängelse och Hurtigruten har varit med och byggt pepparkaksfartyg till hamnen.

Pepparkaksstaden består av omkring 2 000 byggnader. De varierar i storlek och detaljrikedom, från små godistäckta skjul till stora imponerande tolkningar av lokala kyrkor. Från början var målet att skapa en miniatyrversion av Bergen, men nu för tiden finns det de som fuskar – jag skymtade både trollkarlsskolan Hogwarts från Harry Potter-böckerna och Central Perk café från tv-serien Vänner under mitt besök!

Exakt vilka byggnader som finns med spelar dock mindre roll. De är inte lika viktiga som den atmosfär Pepperkakebyen skapar, både för besökare och de hundratals människor som deltar i arbetet.

Utöver bagare finns volontärer inom allt från design och arkitektur till biljettförsäljning. För många av Bergens tonåringar blir arbetet som ett slags ritual. All vinst går till välgörenhetsorganisationer som arbetar med barn, vilket bidrar till tävlingsandan, men Steinar menar att ”det viktigaste för oss är att skapa en trevlig upplevelse inför jul”.

På min promenad genom staden passerar jag pepparkaksfartyg i hamnen, en spårvagn utanför en fyr och till och med ett zoo där elefanterna omsorgsfullt har bakats av pepparkaka av en lokalbo. Jag ser en enhörning av marshmallows inuti ett pepparkakstält, ett ångtåg som tuffar förbi det storslagna pepparkaksslottets snötäckta torn och upplysta fönster.

Kloker, från historien om Snövit, vinkar glatt till mig från balkongen av ett flervåningshus – även det i pepparkaka. Rader med pepparkaksgubbar, vissa med noggrant utskurna ansikten av människorna bakom arrangemanget, fyller en stadium där två lag möts på en florsockertäckt fotbollsplan. I ett litet hörn får jag till och med syn på en tusenfoting i lakrits ätandes på en flugsvamp.

Chokladknappar, färgsprakande godisbitar och spritsad glasyr täcker nästan varje yta, bortsett från några ställen där godiset verkar ha blivit för oemotståndligt för vissa – gissningsvis de något yngre besökarna. Här erbjuds kostnadsfri entré för barn under 2 år, för barn under 12 år på veckodagarna och för alla som varit med och byggt pepparkaksstaden. Nu blir jag sugen på att provsmaka något från staden – trots att jag precis har ätit.

Jag träffar Steinar efter mitt besök i Pepperkakebyen. Vi träffas i ett tält på Bergens julmarknad, en plats med minst lika god julstämning. Utanför tältet regnar det, som det ofta gör i Bergen, men inne i tältet håller vi oss varma med glögg och varm choklad med extra vispgrädde.

Det är tydligt att Steinar fortfarande är fullt engagerad i projektet, trots att det har gått över 30 år sedan han fick sin snilleblixt som har gjort honom till något av en lokalkändis. Alla verkar veta vem Steinar är och vi måste göra kortare pauser i vårt samtal för att han ska hinna vinka till alla som går förbi.

Mellan hälsningarna berättar han hur Pepperkakebyen har växt fram och varför det handlar om mer än storleken: ”Nu har vi cirka 8 000 besökare varje år. Vissa anser att julen inte skulle vara densamma utan pepparkaksstaden. Den har blivit en viktig del av julen för många. Det är en ny tradition.”

Gunvor Rasmussen, illustratör och ägare av en säregen studio i Bryggen, ett av Unescos världsarv, håller med. ”Pepperkakebyen har varit en stor del av mitt julfirande ända sedan nittiotalet. Jag kan inte längre minnas en tid då den inte fanns. Den fick oss att skapa våra egna jultraditioner. Om du bakar pepparkakor tillsammans med dina vänner varje år blir det en tradition inför julen. Det handlade inte om att bygga det perfekta huset, utan om glädjen i att skapa något tillsammans.”

Och det låter verkligen som att de hade roligt! ”Jag och min kompis var i en goth-period, så vi byggde ett häxhus! Om jag minns rätt blev det även ett tokigt trollkarlstorn. En gång gjorde vi ett slott. Eller ja, det såg inte riktigt ut som ett slott, men det var ett bra försök”, minns hon. ”Ett år gjorde vi ett vanligt pepparkakshus, men täckte det helt i rosa och med godisbitar. I år [2022] återskapade jag min studio. Om du kikar in genom fönstret kan du se några av mina konstverk och på dörren hänger en skylt där det står ’Öppet’.”

Pepperkakebyen består av lika delar kärlek, omsorg och humor. Det är enkelt att se hur traditionen har vuxit fram, ”framförallt i Nordnorge och längs Hurtigrutens rutt”, säger Steinar, men även i andra delar av världen.

I Norge finns pepparkaksstäder i Stavanger, Hammerfest, Haugesund, Fredrikstad och Bodø. De byggs även i olika norska gemenskaper över hela USA. Det stora bygget i Minnesota har till exempel växt till över 250 hus.

Pepperkakebyen är den största pepparkaksstaden till ytan mätt, men trots detta är dess rival i New York den officiella världsrekordhållaren. Varför? Den avgörande skillnaden är att hela New Yorks ”Gingerbread Lane”, handtillverkad av Jon Lovitch varje år, kan ätas. Bergens motsvarighet består av ett virrvarr av pepparkaksbyggnader och sötsaker kombinerat med oätbara tåg, änglaljus och andra figurer.

”Jag hade inte förutsett att det skulle sprida sig så. Men jag är väldigt tacksam för att det gjorde det”, säger Steinar. Även jag fylls av tacksamhet när jag lämnar Pepperkakebyen. Ute regnar det fortfarande, men det är omöjligt att känna sig något annat än inspirerad av alla handtillverkade byggnader och stadens sammanhållning. Självklart köpte jag med mig några mallar till pepparkakshus. Det är dags att starta en ny tradition därhemma.